Skriv ut

Recension av Undersöka form på Nationalmuseum

Undersöka form på Nationalmuseum

Interaktiv /adjektiv/ - en process där någon, eller några, påverkar utgången genom att bidra med någon form av respons.

Sedan Nationalmuseum öppnade Konstslöjdsavdelningen för drygt 120 år sedan har museet samlat på konsthantverk och design. Genom storleken på denna samling och antalet utställningar ”utgör museet en framträdande tolkare av formområdet i Sverige” (hämtat från Nationalmuseums hemsida) Vad innebär då detta? Att museet är en framträdande tolkare, och vad får det för konsekvenser?


I utställningen – eller snarare projektet Undersöka form har sex aktörer med olika bakgrund och yrke bjudits in av museet för att i de permanenta utställningarna Formen i Sverige och Den moderna formen lämna en kommentar, en tanke eller något som ger mig och dig som besökare en tankeimpuls. Det är både enskilda, självständiga verk och små subtila nästan svårupptäckta tillägg till det som redan finns där – i montrar och på podier. Undersöka Form vill behandla Nationalmuseums roll som just Tolkare, dess syn på form och historia samt resultatet av detta.

Deltagare i projektet är formgivarna Zandra Ahl, Johan Redström, Matilda Plöjel, Andreas Nobel konstnären Markus Degerman och koreografen Malin Elgán.
 
Med en kartas hjälp tar jag mig in i de permanenta utställningar där Undersöka form utspelar sig. Det första som möter mig är Markus Degermans verk ”Det nya museet” – en modell där Nationalmuseum klätts i ny skepnad. Helt ogenomtränglig, grå hård betong å ena sidan och rosa korrigerad plåt å andra sidan. Den får mig dra paralleller både till miljonprogrammens och till industrins korrigerade plåt, något som för mig som uppvuxen i Fisksätra känns välbekant. Men också till 1700-tals byggnader i samma rosa kulör. Mina associationer går genast till det öppna/vardagliga kontra det stängda/speciella.
Markus Degerman
Jag som besökare befinner mig på en slags skattjakt, eller orientering. Runt om i utställningarna markeras det undersöka intrånget – för det känns nästan så ibland – med en svart glansig ballong, en del i Matilda Plöjels del i utställningen. Ändå är det ibland svårt att veta vad som tillägget.

Särskilt gäller det Johan Redströms ”Ram-akter”. Ett slags ”finn fem fel-lek”. I ergonomimontern ser allt ut som vanligt, eller? Hänger inte den där badborsten lite snett? Jag blir nästan otålig tills jag ser det; skall det verkligen stå en tygpåse med tomburkar i rullatorns trådkorg? Samtidsdokumentation kanske. Eller en kommentar om återvinning, kanske handlar det rentav om socialt förfall – bristen på skyddsnät. I en annan monter hänger ett munskydd på ett brytspetts ena handtag. Människan kom in i montern. Är det det jag ska känna? Att människan saknas? 
 Zandra Ahls verk; en film; är ”avstängd tillsvidare p g a arbetsmiljöskäl”. Inte mycket att säga om den saken. Möjligen en mild förvåning från min sida över att projektledningen tydligen inte förankrat temat och innehållet i utställningen på resten av museet. Mer kan jag inte spekulera.

Andreas Nobel bjuder in till en tidsresa där han på tre ställen placerat ut vybilder över utställningen, eller snarare delar av den, så som den såg ut ur just den vinkeln vid en annan tidpunkt i museets och utställningens historia. När jag ser på bilden ser jag även dagens utställning i samma vinkel.
Två bilder visar glimtar av basutställningen från sent 1800-tal och en från basutställningen daterad 1950-tal. En kommentar till smaken och tiden; vad väljer man att ställa ut? En del föremål tycks vara konstanter, andra finns inte alls med.

Malin Elgán
Koreografen Malin Elgán bjuder i till rörelse i utställningen och förser besökaren med koreografi. På så sätt blir jag – besökaren – en del av konstverket. 


Så, vad är mitt samlade intryck. Jag blir bitvis glad; menar du att jag skall köra en moonwalk HÄR mellan stilmöbler och spegellampetter? Bara tanken är väldigt rolig. Jag gillar absolut tanken på mig själv som en del i det som är utställningen, att det är i mötet mellan mig och föremålet som något händer. I en dialog. Här finns en vilja, en önskan om interaktivitet.
Sedan infinner sig en annan tanke; vad är syftet? Om syftet är att jag skall fundera – fundera över varför jag inte direkt ser vad som är nytt, eller gör det och inte riktigt greppar vad det skall säga mig eller helt enkelt bara få mig att fundera över vad som är Värt att Ställa Ut så har budskapet gått fram. Men visst undrar jag vad Undersöka Form vill säga mig där i utställningen; jag vill veta det där – inte via en pdf på hemsidan.
Samtidigt kanske det finns en poäng i att inte vara övertydlig – vad vet jag? Det är måhända en tunn gräns mellan att råka dumförklara övertolkande besökare (mig) eller att locka densamma till nya tankar och kanske är det de nya tankarna som är målet. Frågan är i sådana fall om tankarna var nya.

Läs mer om utställningen på Nationalmuseums hemsida Länk

Skrivet av Erika Åberg