Skriv ut

Frågor till en utställning

introonadHögskolan för Konst och Design och Stenebyskolan har varje år en utställning med avgångsstudenternas examensalster. Denna äger rum på Röhsska museet i centrala Göteborg och pågår under sommarmånaderna. Jag tog mig dit en av de sista dagarna innan årets utställning avslutades. Nästa tillfälle att se en kull av framtidens konsthantverkare och designers ställa ut i samlad tropp är således nästa år. Här följer dock reflektioner efter besöket på årets utställning:


Utställningen innehåller alster av studenter från design-, konsthantverk- och tillämpad konst. Det ger en mycket intressant blandning där formgivning av exempelvis smycken, textil och möbler presenteras bredvid förslag på inredning till gemensamma lokaler och utformning av informationsmaterial.  När jag vandrar runt i utställningen slås jag av två saker, som egentligen utgör två sidor av samma mynt:

För det första: Det är mycket intressant att se så olika former av skapande utställda tillsammans.
Var skapandet finns i samhället, vad det kan säga och hur det relaterar till omvärlden. Detta är nyutexaminerade konstnärer, designers och konsthantverkare, därmed kan man förvänta sig se en representation av framtidens skapande profesionella fält. En fråga i relation till detta, som jag funderar mycket över är när ett skapande utgör en klassisk form, och när den pressar gränser. Vad konstituerar det nya? Formen för ett skapande kan ju vara till synes klassisk, men användas för att gestalta något bortom dess tidigare område. I det här fallet tänker jag särskilt på några av textilarbetena i utställningen. Eller omvänt, utgångspunkten för skapandet kan vara oväntat och nytt, men det uttryck det sedan tar sig kan vara tämligen klassiskt. Exempel från utställningen är som jag upplever det möbeldesign och förslag på utbåts- och spårvagnsutformning.


Tavla


bonadsang


sparvagn

soffa

Kontentan av denna första punkt är nog att min intresse för den nödvändiga länken/balangången mellan det nyskapande och det klassiska har väckts. Jag vill veta mer om hur man inom design och konst tänker kring möjligheter och begränsningar i förhållande till denna balansgång. När är det en tillgång att kunna hämta inspiration i det klassiska, och när det en begränsning? Och hur betraktas denna balansgång som ett kommunikationsmedel i förhållande till den mottagande publiken?

lampa

Koppar

klot

För det andra: frågan om vad som är ”bra” skapande snurrar i mitt huvud. Frågan kan tyckas uttjatad, men för någon som är van att betrakta saker analytiskt snarare än emotionellt (läs: jag) går den inte att komma förbi. Och den ställs på sin spets när jag möts av verk jag inte förstår vitsen med. Detta relaterar till slutsatsen av mitt förra resonemang: Hur vet man som konstnär  när man pressat gränsen och skapat något nytt, eller när man bara valsat runt i utkanten av det gamla? Hur vet jag som betraktare om jag ogillar något på grund av något är nytt och ovant, eller om jag ogillar det på grund av att jag helt enkelt inte anser det vara bra? Är nyskapande alltid något eftersträvansvärt?
Jag vill veta: Hur sätts betyg på den här typen av examensarbete? Vilka kriterier kan användas?


Kanske får man till syvende og sidst både som konstnär och betraktare använda en mycket enkel formel för att avgöra när ett verk fungerar eller inte, nämligen den som en student anger bredvid sin gigantiska skulptur:

klo

”Till de som fattat grejen”.

Petra Svensson



Visitationen gjordes den 12 augusti 2010


Foto: Jimmy Olander