 |
Fram till den 24 april pågår utställningen LOST AND FOUND – Queerying the archive på BildMuseet i Umeå. En utställning som undersöker hur vi gestaltar och bevarar känslor och intimitet som inte ryms inom den officiella historieskrivningen. Kravallslöjd har varit där och rotat i arkiv och garderober. |
Innan vi ska gå på utställningen LOST AND FOUND – Queerying the archive håller Anna Palm, dagen till ära iklädd tovat helskägg, en föreläsning på temat ”vad är queer?”. Historien återupprepar sig, för ett tiotal år sedan satt jag i Umeå och diskuterade just kring det begreppet. Men utvecklingen går framåt och Anna sätter fingret på vad jag missat tidigare; hur queer-perspektivet kan användas för att undersöka den upplevda normaliteten och normen snarare än undersöka det avvikande. Precis som maskulinitetsforskningen fått en allt viktigare plats inom genusstudier.
Väl på plats möts jag av verk av 13 internationella konstnärer. Jag slås genast av en känsla av fysisk närvaro, hur många av verken utstrålar en kroppslighet och många av konstnärerna medverkar själva i sina verk. Mest påtagligt är detta kanske i Mary Cobles Blood Script, en fotodokumentering av en 20 timmar lång tatueringssession där hon utan bläck tatuerar in de mest förekommande hatorden på sin kropp. Blodet som sipprar ut har sedan gjort avtryck på papper och dessa spegelvända uttryck visas tillsammans med fotografierna.
Betydligt diskretare är Ingo Taubhorns Die Kleider Meiner Mutter, ett fotoverk där konstnären ikläder sig sin mammas kläder och med små gester och poser återskapar sin minnesbild av henne. Jag upplever den här bildserien som ett av de emotionellt starkaste verken trots sin lågmäldhet, eller kanske rent av på grund av den.
Heidi Lunabba bidrar med Studio Vilgefortis – en samtida skäggsalong i stadsmiljö. Verket består av en videodokumentation av ett performance under vilket Heide Lunabba låter kvinnor och andra utan ansiktsbehåring låna ett av hennes skägg. Ett sätt att undersöka hur små förändringar av attribut påverkar vår upplevelse av genus och vår självbild.
Heidi Lunabba bidrar med Studio Vilgefortis – en samtida skäggsalong i stadsmiljö. Verket består av en videodokumentation av ett performance under vilket Heide Lunabba låter kvinnor och andra utan ansiktsbehåring låna ett av hennes skägg. Ett sätt att undersöka hur små förändringar av attribut påverkar vår upplevelse av genus och vår självbild.
Intressantast ur ett slöjdperspektiv är kanske Flemming Roligheds 1500 upphittade handskar som tillsammans utgör verket Darkroom. En skapad skyddande rumslighet och ett FUCK YOU till heteronormen. Men tankarna går såklart även till hantverkets opaka processer, vad händer bakom händerna?
Individuellt tycker jag de flesta verken i LOST AND FOUND känns relevanta och intressanta och sammantaget utgör dem en gestaltning av minne och erfarenhet fylld av kroppslig tyngd.
Dock får jag en upplevelse av utställningen som helhet som de andras berättelser, att man inte även lyckas undersöka makten och normaliteten och queerperspektivets fulla potential.
Dock får jag en upplevelse av utställningen som helhet som de andras berättelser, att man inte även lyckas undersöka makten och normaliteten och queerperspektivets fulla potential.
Utställningen Lost and Foud: Qeerying tha Archive visas på Umeå Bildmuseeum fram till 2010-04-25
Visitationen gjordes 2010-03-27
Skrivet av:
Erik Torstensson